Synpunkten | Det värsta med att vara författare är att vänta på svar från förlaget. Alltså, när man har lämnat in ett manus och hoppas på att få det utgivet och inte har en aning om hur det ska gå. Det är nämligen inte så, om nu någon trodde det, att allt går som på räls efter den första boken; Varje ny text prövas utifrån något slags nolläge och det är inte alls självklart att förlaget gillar den bara för att tidigare böcker fick godkänt.

Synpunkten | ”Det är den första relation vi har” sa han och nickade mot min stora mage. ”En relation mellan två subjekt. Hud under min hud.” Det var inför ett seminarium i Bergen jag träffade den 77-årige filosofen Enrique Dussel. På 1960- och 70-talen var han en av dem som formulerade en kritisk filosofi utifrån latinamerikanska erfarenheter av kolonisering och beroende. Nu stod vi och pratade om den varelse som alltmer påtagligt rör sig bakom min bukvägg. Och om det första mänskliga villkoret; kroppar inte avgränsade från varandra.

Synpunkten | Vi har alla sett dem. De sitter på knä på olika platser i staden. Män och kvinnor, med fårade ansikten, iförda gammaldags eller främmande kläder. Fattigmanskläder. De är underdåniga, tysta och sträcker med nedsänkt blick fram sina kupade händer. Vi passerar förbi och försöker hantera situationen genom att se upptagna ut, se igenom dem, titta åt sidan. Världen pågår runtom dem, en värld de inte delar, men ändå befinner sig i, som öar av totalt utanförskap mitt i centrum. Få, om någon, ger dem pengar.