Chile på obduktionsbordet

Det blev ingen bosnisk film, det blev chilenska Post Mortem istället. Men fördelen med festivaler är ju just att kunna välja och välja bort, ändra sig i sista stund och gå på ren intuition (och festivalens filmbeskrivningar, som man är ganska utlämnad till).
Valde jag rätt? Svårt att veta förstås, men jag hade nog inte velat missa Post Mortem.
En krävande film som manar till eftertanke. På ytan en historia om misslyckad och olycklig kärlek mellan den ensamme protokollföraren vid obduktioner Mario Cornejo och showartisten Nancy Puelma.
Militärkuppen 1973 pågår liksom i bakgrunden, men film är inte bara det vi ser utan lika mycket det som inte uttalas eller visas i bild.
Kanske kan man se Post Mortem som en metafor för hur diktaturen gör människor till objekt, djupt alienerade för varandra. Frågan är om det nationella chilenska traumat kan behandlas enbart genom ventilering - i det här fallet tårar och sex - eller om den verkliga förlösningen ännu väntar runt hörnet i form av något mycket mer genomgripande: en obduktion.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration